Wasabloggen

I går anmälde jag mig till VL 2013. Får hoppas att träningsmotivationen blir på samma höga nivå som inför årets lopp. Och bloggen får leva vidare ett år till!

Bilden från http://www.t-a.no/sport/ski/article200333.ece 

Vilken underbar kommentar av Eldar Rönning till Trönder-Avisa angående avslutningen: "– Jeg har aldri gått et verdenscup på et så tregt føre før, og jeg ble litt for defensiv da Cologna kom opp på siden av meg. Jeg tenke f....., nå springer jeg. Jeg hadde så fryktelig lyst til å vinne dette, og måtte prøve noe selv om jeg var helt ferdig, sa Rønning"

Och det gick ju bra att "springa" ner Cologna. Grattis Rönning!

Jag hade riktigt bra fäste i backen upp från starten och det var tur, för det är riktigt brant på sina ställen. Och när backen flackade av så var diagonaltempot ganska högt och jag fick slita för att hålla position. Just då tackade jag mitt fäste för att jag kunde hänga med. Men uppe på myrarna insåg jag att det skulle bli ett tungt lopp, både fysiskt och psykiskt. Alla gled om mig, verkligen alla. Så jag fick ligga på rätt hårt med stakningen för att hålla ett bra tempo.

 

Uppe vid Smågan hade jag en tid på bra precis 49 minuter (ett tempo på 4:29min/km) vilket var bättre än jag trodde det skulle vara. Andra kilometern gick ju på 12:40 och tredje kilometern gick på 8:10 (då hade det började lossna lite i fältet).

 

Vid Mångsbodarna (24km) hade jag åkt ikapp till ett 6-timmarstempo och trots att jag hade dåligt glid jämfört med resten av fältet så kunde jag hålla ett bra tempo på de lättåkta partierna. Vid Risberg (efter 35km) låg jag drygt 6min före 6h-tempot. Planen var att ta det lugnt i stigningarna för att inte bränna så mycket kraft där med tanke på förkylningen som legat i kroppen. Så vid Evertsberg hade jag tappat 2 min på 6h-tempot, men det var enligt planen. Till Oxberg gick det riktigt bra tidsmässigt, men jag kände att krafterna började tryta. Jag sänkte tempot för att inte riskera att gå in i väggen. Tog mycket dricka och knaprade Snickers ur fickan.

 

Vid Hökberg hade marginalen sjunkit till 3:30 min och mellan Hökberg och Risberg hade jag det jobbigt och började ge upp tanken på att gå under 6h. När jag passerade Risberg insåg jag att jag faktiskt låg ganska precis på 4min tempo, och skulle jag lyckas skaka fram lite reservkraft och hålla ungefär det tempot in mot Mora och kanske spurta lite sista kilometern skulle det faktiskt kunna gå vägen.

 

När det bara var några kilometrar kvar förstod jag att det skulle gå vägen, med någon minut till godo faktiskt. Jag höll ett jämt och bra tempo hela vägen in mot målet (3:54 från Risberg och in) och stakade gladeligen över ”Brink-bryggan” och tog några spurtande stavtag innan jag fick bromsa in för att inte krocka över mållinjen. Glömde vinka till kameran men sträckte i alla fall fram rätt fot över mållinjen.

 

Och så var det avklarat, mitt första Vasalopp. Tiden blev 5:58:38 vilken jag efter omständigheterna är väldigt nöjd med. Mindre förkylning och bättre glid hade säkert kapat en del på tiden. Så till Vasaloppet 2013 blir målsättningen att ta den där medaljen, och gärna med marginal.  

Planen för söndag morgon var att ta bussen från Sälen centrum och till starten, då vi trodde att vägen skulle vara avstängd ganska långt från starten. Men när vi kom ner till rondellen såg vi att väldigt många bilar körde in mot Berga by. En snabb koll med trafikvakterna gjorde klart att det var öppet ända till vägövergången. Ett enkelt beslut att gå därifrån istället för att sitta på bussen och bli stressad. När vi körde fram så kunde man t.o.m. åka lite längre än vägövergången. Perfekt. Vi var på plats 05:20 ungefär och kunde ställa oss i de långa köerna in till startfållorna. Gissningsvis var kön 100m lång i tredubbla led. Men när jag kom in på området så var jag ändå rätt nöjd, jag fick i alla fall stå i främre tredjedelen av gruppen. Kanske det var 7-8 åkare framför mig.

 

Sedan var det bara att vänta och försöka hålla värmen. Jag gick in och satte mig i Stadiumtältet ett tag och gick sedan runt och kollade in startområdet. Väskan var bara att slänga upp på rätt lastbil och påsen med överdrag mm var bara att ställa mot stängslet när det började dra ihop sig till start. Jag hann bli lite skeptisk till mitt klister redan innan start, då väldigt många i startledet verkade ha lagt burk under sina skidor.

 

Något startskott tror jag inte det var, utan jag hörde bara speakern säga att ”där var klockan åtta och då går starten i årets Vasalopp..”  och sedan gick repet upp. Det gick hyfsat snabbt på startrakan ändå, några inbromsningar för att undvika krockar, men första kilometern fram till vägövergången gick på ganska precis 3min. Min plan var att försöka hålla så långt mot ytterkurvan som möjligt och hoppas på mindre trängsel där, även om det blir en längre sträcka. Jag hade lagt mig ca 10 spår från kanten och hoppades kunna dra mig utåt innan backen, men det var omöjligt att byta spår. Backen upp gick ändå rätt bra, inget jättestopp även om jag tror att just mitt spår gick lite långsammare än de runt om. Men det kanske alla tyckte…  Jag var säker på att knäcka stavarna, men de höll faktiskt. Och jag trampade inte sönder någon annans heller.

Vädret var soligt och varmt under slutet av veckan, bra många värmande plusgrader under dagtid. Sedan frös det på under natten, så spåren såg ut att bli hur hårda som helst. Dessutom skulle ett högtryck göra det ännu lite kallare på natten mot söndag och prognosen var en temperatur en bra bit under 10 minusgrader vid starten och sedan ihållande kallgrader under nästan hela dagen.  Då vi testade spåren under lördagen var det också riktigt hårt vid starten, hårt och väldigt nötande.  De flesta av tipsen talade om vikten av att få fästet att sitta kvar när det blir så slitigt. Grundklister och ett åkklister på det var de flesta vallamärkenas tips. Sedan ville en del att man skulle toppa med burk och andra att man skulle köra på klister. Vasa-Svahn rekommenderade även en grundburk att värma in i botten.  Jag valde att gå på Svahns linje; Swix grundburk som värmdes in + Swix grundklister (KB20, spray) som bottenlager. Sedan en kortare bit med Swix isklister (KR 30) och näst överst Swix flexi-klister (lila, +3 till -4) längs nästan hela klisterzonen. Klistren värmdes och jämnades ut till fina lager, hyfsat tunna tyckte jag i alla fall. Efter att skidorna fått kallna ordentligt i kvällskylan, la jag två lager Ski-Go XC burk (blå, -3 till -10 för grov snö) som jag korkade ut ytterst försiktigt. Detta kändes som en riktig vinnarprepp just då. Inget slitande före skulle komma och ta mitt fäste liksom… Men jag var lite orolig för hur glidet skulle påverkas, då jag faktiskt aldrig åkt på annat än burkvalla under mina Salomonskidor. David la i princip samma grejer under sina skidor, men blandade isklistret och flexiklistret samt la en HF valla (Ski-Go Blå) som toppning.

Glidvallan var Start BWLF-Swix HF7-Swix FC8x pulver (borstat med rotoborstar)

Förberedelserna fungerade rätt så bra. Jag och familjen kom till Lindvallen på torsdag kväll, och David kom dit fredag em. Inkvarteringen var smidig, en lagom stuga med det nödvändigaste. Nära till längdspåren var det också. Tack vare det fina vädret gick det också utmärkt att valla på altanen med fin utsikt över Lindvallens alla nerfarter. Det fanns en vallabod i närheten av längdspåren, men den var inte så stor och kändes som en riktig rökkammare när jag stack in huvudet där. Ner till startområdet i Sälen (Berga) var det inte så många kilometer så det var smidigt att både åka ner och träna i spåren samt att komma dit på ett smidigt sätt på söndag morgon.

Mindre bra med förberedelserna var det faktum att hela stugan drogs med en rejäl hostepidemi, även vi två som skulle stå på startlinjen. Som tur var så hade den värsta fasen av förkylningen passerat och på teståkningen dagarna före kändes det ändå rätt bra och det kom inte någon större hostattack trots att vi körde på lite uppför första backen. Hade vi åkare varit helt friska och maximalt förberedda med bra träningspass veckorna innan och perfekt formtoppning så hade vi nog haft rejält med förkylningsnoja och hållit oss undan allt tänkbart hostande. Men då formtoppningen ändå gått i stöpet så kände vi ingen större oro. Vi skulle trots allt komma till start (vilket ett antal dagar innan inte var helt givet), även om varken jag eller David skulle ha kroppen i superform.